I helgen hade jag min bästa Helsingborgshelg någonsin. Alex var här. Egentligen behöver jag inte skriva mer än så, för med henne blir det alltid fantastico. Hon har fixat så fint på sin blogg med bilder från helgen, och det är väl bäst att jag länkar ifall jag inte får tummen ur och visar bilderna själv.

Hon kom på fredag eftermiddag och vi gick en sväng på stan, sen hem och chillade lite. Snart var det dags för ombyte inför kvällen och vi tre käkade middag hemma. Ner på stan och mötte upp gänget, här skulle det turas, alltså åka färja fram och tillbaka mellan Helsingborg och Helsingör. Vi pubade en stund innan vi hoppade på färjan. Najs bajs. Resten av natten dansade vi som tokiga på le Cardinal och fick folk som "inte kan dansa" att dansa. Alex fick hångla och hon var nöjd.

I lördags var vi rätt trötta men när det blev middagsdags gjorde jag stek av fransyska. Och oj så gott det blev. Johan kom på besök och vips var vi fyra runt bordet. Återigen ut på stan till en pub som jag inte vet namnet på. Men vi sänkte medelåldern dramatiskt. Jag drack en äcklig gin och tonic, Alex drack en god Vodka Lime. Resten av kvällen sa vi "två Samboca tack". Efter puben blev det Tivoli och dans på alla dansgolven. Vi gillade Schlagerbaren mest, techno och det andra tjafset var inte för oss. Sen blev det efterfest till tidig söndag förmiddag, ända till lunch för vissa. På söndagen orkade vi inte mer än att äta frukost. Sen åkte Alex hem.

Jag lever fortfarande i eufori över att helgen blev så bra med så otroligt mycket skratt!

"Leinje treeu meoot Elinebäääärrrg"
"Vi var lite rädda i början för att ni är så otroligt sociala"
"Vi ska tura och sen festa i Danmark, man gör så här"

Ikväll ska vi tura.. Alltså åka färja fram och tillbaka mellan Helsingborg och Helsingör och dricka lite öl. Sen ska vi gå ut i Danmark. Känner mig som värsta jetset-bruden!

Psst... för er som missade det så kommer Alex idag.

För evigt och för alltid kommer jag kalla oss Bäckisligan, oavsett om vi som idag träffas på Särö, i Helsingborg eller vart som helst i världen.

Lisa har just kommit hem från Aussie så jag, David och Alex åkte till Särö över dagen. Oh så härligt det var att träffa tjejerna igen! Underbara vänner, underbara fina vänner! Precis som Alex skrev i sin blogg efter dagens get together så kommer vi alltid vara kompisarna som träffades under universitetstiden. Och Alex och Lisa kommer alltid ligga varmt inbäddade i mitt hjärta.



Det här med att vara snygga tillsammans på bild, alla tre, verkar dock inte vara vår grej. Men vad spelar det för roll när vi alltid skrattar?

Johan och Björn välkomnades hem till oss ikväll för söndagsmiddag (eller parmiddag som Johan kallade det), vi åt saltimbocca (reserverar mig för stavning) med risotto och sallad. Massa mumsigt.

Bredvid matsalsbordet i vardagsrummet har vi tre byråar vid sidan om varandra och på dem står bland annat några foton. Björn frågade vilka tjejerna på bilderna var och jag berättade att det var mina underbaringar Alex och Lisa. Han frågade om jag saknar dem och jag svarade: "Ja, massor! Men jag ska förhoppningsvis träffa dem till veckan!".
Så, tjejer, bäst att det blir av nu. Lisafis jag vet att du förmodligen har massor massor att göra när du väl kommer hem till Särö, men jag hoppas du kan klämma in oss på onsdag/torsdag. (Om du inte hinner så kommer du inte in i din lägenhet i Piteå för jag och Alex har varsin nyckel, moahaha)





Jag skrev för en stund sen på min facebookstatus att jag pluggar....så det är väl bäst att sätta fart.

Förresten är det inte bra att prata med lillebror när jag är trött. Jag bara saknar och blir ledsen.

Nyår var toppen!! Jag var klar så himla snabbt så vi var på Johans kontor typ två timmar för tidigt. Björn var också där och bjöd på finbubbel. Det hann sluta upp några fler innan vi gick över gatan till mysiga restaurangen. Tolv glada, nyårs-upp-till-öronen-klädda, personer satte sig till bords. Tre goda rätter mat och lika många sorters viner senare var vi tillbaka på kontoret en stund innan tolvslaget. När klockan slog tolv rusade alla ut på balkongen och njöt av Helsingborgs och Helsingörs fyrverkerier. Mycket fint. Tre tjejer var übertoppen under kvällen och välkomnade mig såsom ingen tidigare välkomnat mig. Jag log och gick omkring helt euforisk. Bra kväll helt enkelt.



Annars är det full rulle. Idag åkte vi med pappa Thörnqvist till Ikea och Framtid (loppisställe). Köpte smågojs på Ikea och insåg att vi inte lyckades hitta det vi faktiskt letade efter i möbel- och lampväg. Senare insåg vi att de sakerna helt enkelt inte finns på varuhuset i Hbg så snart blir det en tripp till Malmoe. Efter dagens första tur hoppade vi åter in i bilen för en tripp med modern i huset. Nu bar det av till diverse möbelaffärer. Och OJ vilka fina matsalsmöbler och barbord + stolar vi hittade. Nu har vi gjort en noggrann kalkyl över pengar vi har att spendera på möbler, blommor och annat viktigt. Budgeten är bra och kommer hålla. High five oss. Ingen kreditshopping här inte, cash is king!



För de oinvigda är homo en förkortning av ordet homosexuell, men också namnet på Davids ungdomsband.

Igår kväll kom jag till Helsingborg och möttes av fina David. Efter pizzamiddag med David + föräldrar var det julklappsutdelning. Jag fick två kokböcker, en dataväska, ett datafodral och en resa till våren. Jag vet inte vart resan bär av, spännande. Sen har vi fått en skitfin kaffemaskin av Davids mormor och morfar.

Idag har vi kollat på en lägenhet. En mysig tvåa med massa konstiga vinklar. Den är fin men svårmöblerad i sovrummet. Vi har första tjing men har inte bestämt oss än...

Just nu sitter vi på kontoret, lilldatorn är kopplad till en stor skärm och jag tittar på bilder och inser att jag behöver en bättre kamera. Mina foton ser bajsdåliga ut i större format - om jag fotat med ISO över 200. Fan. Dyrt.

Alla våra tillhörigheter ligger i lådor och imorgon är det stora bära-lådor-dagen. Micke, Fia, Gustav och Emme kommer som räddande änglar och hjälper oss att bära.

Alla lådor ska pallas och köras till Öjebyn, där lämnar vi dem på ett lager och sen helt magiskt förflyttas de till Helsingborg inom några dagar. Sweet. På onsdag flyger David söderut och på fredag är det min tur. Från och med imorgon ska jag/vi bo i Alex/Lisas lägenhet. Lägenheten har bebotts av sköna Alex sedan augusti 2007 men när Lisa kommer tillbaka från Aussie i januari tar hon över den - för då reser Alex till Aussie. Alla är där känns det som, eller iallafall många - Stefan, Lisa, Amanda och Alex. Okej, inte alla, men många...

Från det ena till det andra. I skolan har vi läst Medieteori och metod 3 hela hösten. I den kursen har vi jobbat i grupper om fem personer och det vårt arbete skulle resultera i var en genusproduktion. Vår grupp gjorde ett barnprogram med dragplåster "en saga som är skriven av barn". Lärarna gillade pitchen vi hade idag och de "öste" superlativ för oss. Bra blabla följdes av bra bla bla, den här idéen skulle gå att realisera och göra något av  antingen sälja till Tv4 eller SVT. Vi fick till och med ett "genialt.....". Sweet!

Till mina vänner
Tidigare har jag varit rädd för att flytta till Hbg med tanke på att jag lämnar den trygghet jag känt här i Piteå de sen juni 2005, och flyttar nu till det okända. Men jag är inte rädd längre. De underbart fina vänner jag fått här tror jag kommer finnas kvar. Helsingborg kommer också bli bra... Och Linköping för Sanna kommer bli bra. Och Aussie för Alex kommer bli bra. Och Emme och Fia och Lisa kommer ha det fortsatt bra i Piteå. Pitevännerna har det bra. Angelica har det bra i Böle. Sandra ska snart gifta sig. Stina har det bra. Givetvis kommer det aldrig bli på samma sätt igen, men jag vägrar acceptera att det här ska vara slutet. Emme skrev ett fint inlägg till mig, Sanna och Alex igår och jag känner likadant. Jag älskar er, alla fina vänner, och jag kommer sakna varenda en av er. Men det jag vill att ni ska veta är att jag ALLTID finns här. Jag är världssämst på att höra av mig (förlåt i förskott), men det betyder INTE att jag inte bryr mig eller tänker på er.

Med dessa ord vill jag nu säga god natt. Jag är trött efter massa packande och städande och grejande. Imorgon är en ny ljus dag, och efter imorgon kommer ytterligare en ljus dag. Livet är ganska härligt och oförutsägbart, tycker ni inte?

Imorgon är det dags för min och Stinas årliga tradition, vi ska baka julgodis.

Hemma har mamma alltid bakat julgodis inför varje jul. Vi har aldrig haft Aladdinaskar eller Juleskum, vi har alltid haft hemmagjort godis. Så sjukt mycket bättre. Mer unikt. Mer smak. Mer jul.

När jag flyttade till Piteå ville jag göra samma sak. I december 2006 bakade jag, Sanna och Stina julgodis för första gången. Sanna har flyttat sedan dess men jag och Stina is still going strong.

Idag har jag handlat ingredienser för femhundra kronor, så nog jäklar ska det bli godis bakat imorgon. Jag har till exempel köpt tolv kakor blockchoklad, rispuffar och fem paket florsocker. Det är ingen som har sagt att godis är nyttigt.

Det enda jag undrar nu är hur vi ska kunna fortsätta vår tradition nästa år. Då bor jag i Helsingborg och Stina är kvar här i Piteå...

Jag förstår att du är ledsen för att jag ska flytta. Men vad är det du håller på med? Är det såhär du vill att jag ska minnas dig.

Jag tänker på den första bilden jag fick av dig. Du välkomnade mig på ett fint sätt. Du var klädd i en vit och fluffig skrud och du bjöd på vackert norrsken. Du bjöd på fina skoterleder och härligt vintermys.

I fyra och ett halvt år har jag varit dig trogen. Endast korta stunder har jag lämnat dig. Tänker du ta farväl genom att vara grå, blöt, ful och mörk?

Kära Piteå, ge mig snö. Ge mig snö så jag minns dig som en härlig plats. Snälla.

Med vänliga hälsningar,
Minna Torstensson

I natt drömde jag om smärta, det var jobbigt. Det gjorde ont. David sa att jag låg och hoppade runt när jag sov. Inte konstigt med det jag drömde.

Idag mår jag inte bra. Jag tror jag håller på att bli sjuk. Blä.

Alex har sin fina syster Jennifer på besök. Idag plockade jag upp de tu för en tripp mot Havsbadets äventyrsbad. Vi plaskade runt i det stömmande vattnet, både med och mot strömmen. Det var sjukt svårt att ta sig varvet runt åt fel håll - mest för att våra bikinis inte ville sitta kvar. Alex hade glömt sin bikinitopp och badade i bh, vi åkte rutschkana tills vi inte orkade springa upp för trapporna mer. Vi lekte graciösa vattendansare och tävlade om vem som åkte Piteälven på kortast tid, Alex vann och jag kom sist.

Hur som helst. Mysig kväll med mysiga tjejor!

I natt drömde jag att jag hade cancer. Det var hemskt. Jag hade hudcancer på ALL min hud. Det var inte bara en liten leverfläck som kunde skäras bort, jag var jättecancersjuk. I drömmen var det precis när jag fått diagnosen av läkaren. Jag fick en broshyr typ där det stod om cancer och man kunde läsa om hudcancer utifrån hur gammal man var och hur det drabbade den åldersgruppen.

I broschyren under fliken där det stod om min ålder gick att läsa: "Du är för ung för att ha cancer, är du verkligen säker?". VAD FAN!!! Jag hade ju fått diagnosen. Jag berättade för mamma som blev ledsen men inte ville förstå. Hon försökte hitta förklaringar - till att jag blivit feldiagnostiserad. Hon funderade på mina p-piller, var det de som spökade så läkaren trodde jag hade cancer?

Hemska hemska dröm. När jag vaknade hade jag en konstig känsla i hela kroppen. Jag var ledsen, gråten var nära. Herregud, cancer. Jag? Men snart vaknade jag ordentligt och kom fram till att jag inte alls varit hos någon läkare. Jag har inte cancer. Jag såg bara på Brothers & Sisters i förrgår där Kitty fått cancer.

Hemska hemska hemska sjukdom. Kom aldrig till mig! Och dumma drömmar, ni kan också hålla er borta!

"Bad dreams bad dreams go away
Good dreams good dreams here to stay
Bad dreams bad dreams go away
Good dreams good dreams here to stay
Bad dreams bad dreams go away
Good dreams good dreams here to stay"

Man måste säga det tre gånger för att det ska fungera.

Så kom kvällen som vi väntat på. Den 14 november i Studio Acusticum skulle vi se Melissa Horn. När vi väl kom dit visade det sig att hon inte alls skulle spela i Piteås maffiga konsertsal - Studio Acusticum, istället skulle hon vara i Black Box. Okej tänkte vi, synd, men okej.

Jag är besviken på konserten. Jag har suttit hemma och njutit av hennes två skivor och jag hade sett fram emot en magisk konsert. Men för mig blev det pannkaka. Hon satt rakt upp och ner på sin stol konserten igenom. Hon spelade gitarr på nästan alla låtar, ibland ackompanjerad av piano, trummor och ytterligare en gitarr. När hon inte spelade utan bara sjöng blev det om möjligt ännu tråkigare, hon rörde inte på sig, hon bara satt där. Mellansnacket var inte mycket att hänga i julgranen även om vissa delar var gulliga.
Nej, jag hade lika gärna kunnat lyssna på sivan hemma. Det här var den första konserten jag gått hem från och inte varit mer såld på artisten än tidigare. Jag kommer fortsätta lyssna på Melissa Horn, men det lär nog dröja innan jag betalar för ytterligare en konsert.

Citat ur Piteå Tidningens recension: "Kom tillbaka om några år! Våga skriv om andra ämnen än bara kärlek och relationer, publiken kommer älska dig ändå. Bygg på med ett större band med mer ljud och bättre arrangemang så att låtarna får komma till sin rätt. Då lovar jag att komma tillbaka."


Bilden har jag helt oärligt snott härifrån

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Update tre timmar senare: Jag skulle! Snart är den här, snart är den min.

Så kom då det efterlängtade tandläkarbesöket till slut. Klockan elva plockade jag upp Sänibanäni på Källbo. Vi och räserskrutten drog till Luleå och hittade vår destination på första försöket. Bra där.

Självklart fick jag vänta en kvart efter utsatt tid innan jag fick komma in till käftis, allt för att bygga på min sjuka nervositet. Ska han fixera min käke? Ska jag få en spruta, eller räcker det med en? Är det visdomständernas rötter som trycker på leden? Den sista frågan diskuterade jag med Sanna i väntrummet och vi kom samstämmigt fram till att det vore ganska otroligt. Okej, då får jag kanske behålla tänderna...men man ska aldrig vara säker. Käftis har fått för sig att sno, nästan, ett helt tandfotbollslag av mig tidigare.

Hur som helst fick jag kanske världens snällaste käftisspecialist. Han gjorde saker med min mun och mina käkar som gjorde ont. Men han förklarade allt väldigt tydligt för mig, han förstod mig och min smärta, han tog mig på allvar och det resulterade i att jag fick stor respekt för honom.

Han slipade till min bettskena, som jag tydligen bet helt fel på. Shame on käftisarna i Piteå! Sen kom domen... Mitt problem kan bero på massa olika faktorer. Jag har en medfödd överrörlighet i händer, fingrar, rygg och förmodligen också i min käkled, vilket då kan betyda att min käkled rör sig alldeles för mycket och alldeles för lätt. "Det är ju ett medfött problem." Problem? Jag som alltid tyckt att min överrörlighet bara varit en kul grej. I was so wrong.

Yes, sen var det dags för mötets höjdpunkt. Kortisonspruta rätt upp i krysset! Jag är inte spruträdd, över huvud taget, så länge sprutan håller sig på rimligt avstånd från min mun. Ta hur mycket blod ni vill ha, vaccinera mig - det rör mig inte i ryggen. Men idag. Oooh idag. Tårarna var nära. Svetten porlade längs ryggen, rumpan och låren och jag var som klistrad i den gummibeklädda käftisstolen. Jag fick lägga mitt huvud på sidan och han tvättade av sprutområdet. Han sa att det kunde vara lite kallt när han tvättade. Jag skojade och sa att tvättningen inte är några problem, han får tvätta hur mycket han vill. Kan du inte tvätta hela vägen in så vi slipper sprutan? Hepp... När jag var tvättad låg huvude kvar på sidan, ögonen var slutna och trots att det gjorde ont var jag tvungen att gapa så stort jag bara kunde. När man gapar blir det större plats i käkleden och då blir det lättare att komma åt med sprutan. Tårarna var nära och jag önskade att jag hade mammas hand att hålla i, som när jag var yngre och ryckte massa bissingar.

Första sticket tog i käkbenet. Fan.
Andra sticket tog i käkbenet. Fan. Men det gjorde ju fatiskt inte så ont, stick gör inte så ont.
Innan proffskäsftis försökte en gång till klämde och kände han vart sjutton han skulle sticka. På tredje försöket hittade han in med hela nålen och började spruta. Jag hörde ett sssssss ssssssss ssssssss när han sprutade in kortisonet. Scary. Hela tiden pressade jag upp käken så mycket jag kunde. Det kändes som en kvart men det tog säkert bara 70 sekunder, eller nåt. Ändå länge, eller hur? Han stack in sprutan precis bredvid örat, precis där käkleden sitter. Det gjorde sjukt ont på slutet när hålan var alldeles fullproppad med gojs.

Nu är min ordination att inte tugga eller gapa på två dagar. Jag får äta soppa och gröt. Jag får inte sova på mage. Jag får inte använda bettskena och jag ska sluta med Pronaxen, för att vi ska se om det här fungerar.

Blir det bra nu i min högra käke får jag en spruta i vänster sida om två veckor när jag ska på återbesök.

När jag väl var klar där inne gick jag ut i väntrummet där fina Sanna suttit och väntat i en bit över en timma. Jag var tvungen att sätta mig ner och andas lite. Rösten bar knappt men jag var tvungen att berätta vad som hänt innan jag kunde gå någonstans, jag var fortfarande skakis. Vi käkade lunch på fina Thai Thai och försökte shoppa loss lite. Jag kom hem med ett rivjärn, en topp/klänning/tjosan och en persikokräm. I två timmar efter käftisbesöket var jag förvirrad som aldrig förr.

Yep, jaja, story is to be continued. Stay tuned och håll tummarna för att jag blir bra nu.

Det var i mitten på juni som jag först fick ont i käken. Min tandläkarskräck gjorde att jag gick med ont och gråt i en vecka innan jag ringde för att få en akuttid. Jag kom dit och undersöktes av en tandläkarstudent. Hon var sjukt trevlig och hade väldigt fina ögonfransar. Jag ordinerades 10 dagars maxdos av Pronaxen. Det hjälpte föga - milt uttryckt.

Det var första besöket.

Gråt igen. Akuttid igen. Legitimerad tandläkare den här gången. Mycket hummande och frågande, sen gjorde vi äckliga avgjutningar för en mjuk bettskena. "Hjälper inte den får vi göra en hård nästa gång... Men jag tror det här kommer att hjälpa"
Några veckor senare fick jag komma tillbaka för att hämta skenan. Hela tiden åt jag maxdos av Pronaxen, och vissa dagar fick jag sjukskriva mig från jobbet för att jag inte kunde stänga, eller öppna munnen utan att jag grät av smärta.

Det var andra och tredje besöket.

Den mjuka bettskenan gjorde ingen skillnad över huvudtaget, ny akuttid. Nya avgjutningar, för hård bettskena den här gången. Marwan hade under tiden käkat upp min mjuka bettskena så jag fick nöja mig med maxdos av Pronaxen i fem veckor innan bettskenan var klar. Jag satte mig åter i tandläkar-jävla-stolen och fick prova ut det mest obekväma nånsin, en hård bettskena som ännu inte var tillslipad. På med skenan - markera skenan - ta av skenan - slipa skenan och om och om igen i typ 30 minuter. Phu. "Hjälper inte det här så får träffa en specialist. Men jag tror det här kommer att hjälpa!"

Det här var fjärde och femte besöket.

Historien började i mitten av juni. Nu är det slutet av oktober. Fyra månaders smärta. Jag vill inte mer. Den hårda skenan verkar inte heller fungera. Och slutar jag med Pronaxen ens en dag, för att testa om det blivit bättre, får jag lida för det i flera dagar efteråt. Nu har käken börjat låsa sig. När jag gapar, gäspar, biter för stort bett av äpplet eller bara när den känner för det låser och hakar den upp sig. Det gör fruktansvärt ont och det är besvärligt att hitta rätt i rörelserna innan den klickar sig rätt igen. På fredag ska jag till en tandspecialist i Luleå.

Det blir mitt sjätte besök i en tandläkarstol på fyra månader.

Sex tandläkarbesök på fyra månader för mig som har extrem tandläkarskräck. Behöver jag förklara hur otroligt jobbigt det är att ha ont i munnen, när jag vet att det bara är tandläkare som kan hjälpa mig?

12 928 tecken kvar. Peppa mig, någon!

När man inte vill plugga blir man kreativ. Jag har gjort en ny header, tryck f5 om du inte ser den.

Om du skulle läsa ett långt reportage om hundar, eller om hundar och människor, vad vill du då läsa?