Älskade Cima. Sen dagen du föddes var du den väna, söta, goa hunden som alla tyckte om. Nu sover du gott och har lämnat en stor saknad efter dig. Du var aldrig riktigt som de andra hundarna. Dina ögon var speciella och lös av godhet och vishet, hur det nu ens är möjligt i en hund. Du ville inget hellre än att sitta nära och bli klappad på. På äldre dagar ville du bli liten och krypa upp i famnen, du ville alltid vara nära. Vilket ledde till en del "tjat" från din sida där din ena tass enträget kom iupp i knäet. Men det gick inte att bli arg på dig. Det kan bero på det valputtryck som du alltid hade i dina fina, mörka ögon. Pappa blev i och för sig arg på dig när du ville göra som du ville när han rastade er. Du tyckte väl att det var roligare att spatsera utomhus.

Jag kommer sakna dig Cima. Oerhört mycket.