I fredags bjöd jag och David på kalasmiddag i form av marinerad och ugnsbakad fläskfilé, rotsaksgratäng (typ), kantarellsås och puré på palsternacka. Jonas, Henke och Johan var här och njöt av maten. Sen kom Angelica i tid till Idol. Det var fint att se henne igen.

Igår valde jag och David att stanna hemma. Det blev ingen jättespeciell middag men kvällen gick ändå i mysets tecket. Vi såg film, åt choklad och chilimajs och kramades en massa. Den andra filmen vi satte igång var P.S I love you. Jag har läst boken och jag har sett filmen innan. Och visst var filmen sorglig första gången jag såg den. Men igår grät jag från start till mål. Det enda jag såg framför mig var att det var David och inte Gerry. Det spelade ingen roll hur jag tänkte att det bara är film och att David inte har någon hjärntumör. Men det hjälpte inte. Jag grät och grät och David kramade mig. Fina fina kille. Jag har seriöst aldrig gråtit så mycket till en film. Aldrig. Nånsin.