Ibland undrar jag om jag gjorde världens miss som läste den utbildning jag gjorde. Är det verkligen som en god vän sa, att det är såhär vårt arbetsliv kommer se ut? Projektanställningar, korta vikariat och frilansande. Det är snart en månad sen jag gjorde min sista dag som skolfotograf. Snart en månad som frilans, jag väljer helst bort ordet arbetslös. Jag frilansar åt ett företag som drivs av världens toppenkillar. Men det är inte så mycket jobb än så länge. Eller är det det? Jag är ny hos dem och än så länge får jag bara smågrejer. Missförstå mig rätt, jag är glad för minsta grej jag får som bringar pengar.

Men det jag gör kan, nästan, vem som helst göra. Jag kan ju mer. Jag är ju bra. Eller är jag det? Pengaångesten kommer krypande, jag blir som paralysserad och vill helst bara krypa ihop till en liten boll. Självömkan? Ja, förmodligen. Jag tror det är dags att plocka fram det jävlar anamma som jag vet finns inuti mig. Jag ska bannemej ha ett jobb, en anställning. Och får jag inte det så ska jag ha många frilansjobb.

Det är inte lätt att vara nyutbildad, utan erfarenhet och med ett självförtroende som man inte vet om man kan lita på. Jag tror att jag är bra på det jag gör, men jag behöver en utmaning. Jag vill återigen bevisa för mig själv, framför allt för mig själv, att jag klarar det.



Jag har ju faktiskt gjort en bok till exempel. Det klarade jag. Den här bilden pryder framsidan av boken. Det kanske är dags att återigen titta igenom Min vän Helsingborg och försöka få den såld?