Hon kom till oss våren 1997. En liten valp som på för långa och alldeles för ostyriga ben charmade oss alla.
Hon har alltid varit väldigt självständig och litat mest på sig själv, till mattes förtret när det var dags för prov.

Mymmel har alltid varit den kloka hunden. Den som stod högst i rangordningen och som vi ofta imponerats av. Hon var en duktig apportör och en ofantlig simmare. En Flatcoated Retriever tycker om vatten, men jag har inte sett någon som älskar det så mycket som Mym gjorde. Vi testade henne en gång när vi var vid Vänern och grillade. Vi skulle kolla hur lång tid hon simmade innan hon gav upp. Hon var uppe några gånger för att få en korvbit av oss. Till slut hade det gått flera timmar och hon simmade fortfarande, då ropade mamma upp henne.

Mymlan, Mymmel, Mym. Kärt barn har många namn. Idag fick hon somna in.
Hennes matte och flockmedlemmar fanns med för att säga ett sista hej då.


Mymmel tillsammans med matte, de tre flockmedlemmarna (Cima, Primo och Libra). Syster (Chansa) och dotterdotter (Idun) var på besök från Värmland.


Hon älskade vatten oavsett om det var i en sjö, en älv, ett dike...eller till och med ett badkar.






I spetsen tillsammans med Cima och Primo på älgjakten -07.


Kommer sakna dig Tanten.