Så fort jag landade på Kallax och såg Jens började tårarna komma så jag kunde inte se på han. Jag kom fram till honom och visste inte hur jag skulle bete mig så jag klämde fram ett litet "hej". Han gav mig en kram och där var tårarna igen. Jag orkar inte gråta mer. Jag orkar inte ha ont i magen. Jag vill bara vara lycklig. Begär jag för mycket?

Vi pratade iallafall en stund här hemma innan han åkte till sina föräldrar för att sova. Det var skönt att prata öga mot öga. Men fy fan vad verkligt det blir. Jag bara gråter när jag tittar på alla saker som är våra, som helt plötsligt inte ska vara våra längre. Vårt hem ska delas upp i två. Jag förstår inte hur jag ska orka mig igenom det här. Jag fattar det inte.

Ville inte vara själv igår så jag gick till Sandra och Markus. Det var skönt med deras sällskap, men jag var ju tvungen att komma hem nån gång.

Idag ska jag ringa till en kille och fara och titta på hans lägenhet. En etta på 29 kvm. Helt sinnessjukt, mindre än hälften mot vad jag är van att leva på.

Jag orkar inte!