På fredag packar vi väskor, kastar in dem och oss själva i bilen och beger oss mot sydligare breddgrader. Hela 32 mil och 4,5 timma senare (enligt Eniro) landar vi hos världens bästa storebror och Anna.

Med andra ord måste jag snabba på med plugget. Innan vi åker ska jag fixa klart mitt reportage, jag ska läsa en bok, jag ska börja läsa en annan bok, jag ska välja en reportagebok att läsa, jag ska läsa ett C-arbete och analysera det, jag ska ringa en snubbe på Helsingborgs Dagblad som förhoppningsvis säger att jag jättegärna får praktisera där till våren, jag ska jag ska jag ska jag ska förmodligen få magsår.

Hej då.

Efter rekreationen hos mamma och pappa mådde jag bättre. Under dagarna i Vara tog jag mitt svåraste beslut so far i livet. Beslutet var att Marwan fick flytta tillbaka till uppfödaren. Det gick bara inte att ha honom här, han var för tuff och ingen optimal förstahund. Alla som läser det här som känner att ni vill fråga mer, gör inte det. Meningen innan förklarar tillräckligt.

Nu är det tomt hemma. Jättetomt, men vi börjar vänja oss. Jag var och hälsade på Marwan i förrgår och det kändes jättebra. Det verkar som mirakel skett ute i Böle. Han var fortfarande samma hund, men en något bättre version av den hunden. Vi fick i alla fall tid att mysa länge och ordentligt och jag blev varm i hjärtat. Jag tog rätt beslut.

I skolan är det full fart. Just nu borde jag skriva reportage, men jag behövde en liten paus. Jag har tillräckligt med tecken, för många till och med, men i nuläget är alla stycken huller om buller och i fullständig oordning. Konstnärligt och kreativt - då blir det så, strukturerat kaos.

För övrigt är jag galet fotosugen! Mitt nya fina objektiv borde komma med posten imorgon. ALEX, ställer du upp?

Se vilket intressant inlägg jag bjöd er på. Skriver som en kratta och helt utan innehåll.

Men, det jag ville säga till er som undrar och är oroliga, är att jag mår bättre nu.

Någonting hände med mig för några dagar sen. Jag vet inte om det var väggen som närmade sig, men något hände med mig, min kropp, mitt psyke och jag var inte Minna längre. Jag grät och grät och grät, för allt. Jag grät för att brödet hade torkat, jag grät för att det hade läckt ut youghurt i kylen. Jag grät för allt och jag grät för ingenting. Min kropp har sagt ifrån, nu orkade den inte längre. Jag hade en tuff vår i skolan med massa plugg och kurser, jag hade en fullsmockad sommar med jobb, och de veckor jag väl var ledig hade jag Marwan som tog all tid.

Jag kände hur panikångesten närmade sig och var tvungen att göra nåt, komma bort, tänka och fundera. Vad ska jag göra? Vilka beslut ska jag fatta? Vad orkar jag och vad orkar jag inte? Vad är jag kapabel till och vart räcker jag inte till? Jag ringde mamma och Angelica och Elle och Sanna och Alex. Grät i typ vartenda samtal. Igår bokade jag således en resa, en resa till en plats där jag kan vara bara jag, en plats där jag kan vara jag, där jag kan gråta om jag vill, se på tv om jag vill. En plats där jag är tryggare än någon annanstans. Platsen är hemma. Hemma hos mamma och pappa.

Jag har verkligen världens bästa familj! Mamma lät mig gråta, hon ger alltid kloka råd (och rycker mig i kragen då det behövs). Jag pratade en kortis med Jonas imorse och han ringde upp igen senare för att kolla så jag är okej. Stefan som är i Aussie är så söt. Pratade precis med honom på msn och han sa att jag måste tänka på mig själv. JAG ska må bra. Han sa att jag har för mycket just nu.

Om det fanns ord större än Jag älskar er skulle jag ösa dem över min familj. De är de bästa!

Självklart hör även mina fina vänner och framförallt David till kategorin världens bästa. Det finns inte nog med ord. Ni är bäst, och David, dig släpper jag aldrig!

Mamma drog med mig ut i skogen och vi plcokade massa god svamp som vi ska äta upp ikväll. Hundarna var med och lekte. Primo apporterade en livs levande ekorro. Tror han trodde att det var en mycket märklig leksak, den pep ju! Haha det såg roligt och lite läskigt ut. Ekorrn som inte satt i granen blev nog grymt chockad. Men som den mjuka Flat Primo är bet han inte ihjäl den lille, han bara kollade läget lite. Det såg sjukt roligt ut när ekorren satt som ett frimärke i pälsen på Primo. Haha.

Jag är hemma. Jag andas. Jag hoppas jag kommer till insikt med saker och ting.


Världens bästa och finaste mamma!

- Vad är det för bok?
- Min dagbok...
- Oj, då ska jag inte snoka.
- L tipsade mig om att skriva ner hur jag mår och vad jag gör varje dag, för att minnas liksom och komma ihåg att det finns bra dagar även fast det ibland inte känns så...

Jag har funderat på det och kör nu samma grej. En bok för mig och ingen annan. En bok där jag kan skriva EXAKT vad jag känner och tänker. Ingen som dömer, kommenterar eller säger "vad var det jag sa" (eller andra fraser jag inte vill höra). Om bloggen blir lidande vet jag inte...men den uppdateras ju ändå inte speciellt ofta.

Igår kväll slog det mig på riktigt att vi ska flytta om mindre än fyra månader. I mitt huvud snurrar en miljon tankar kring flytten, tänk om jag inte trivs, tänk om jag inte klickar med hans kompisar, tänk om jag inte hittar egna kompisar, tänk om vi går i personlig konkurs bara av att flytta (fick flyttoffert från en flyttfirma idag: Piteå-Helsingborg 17200 SEK), tänk om jag inte får praktik, tänk om vi inte får lägenhet.

Oh yes, mitt huvud går i sedvanliga pessimistiska banor. Fan. Kan jag inte istället tänka att fan vad spännande det ska bli, en helt ny stad att upptäcka, säkert massa gött folk att hänga med, klart vi kommer hitta finfin lya, klart vi hittar på nåt sätt att frakta grejer billigt, klart jag får praktik, klart jag kommer funka superduper med hans kompisar osv osv.

Det här med förändringar är ingenting jag med öppna armar välkomnar. Jag tycker inte om att fira jul på annat sätt än vi gjort tidigare (vadå bara ett pepparkakshus? Vi brukar ju ALLTID ha en hel by!). Det känns fruktansvärt jobbigt att vi härliga vänner ska flytta till varsina hörn av södra Sverige, det är jobbigt att Lisa redan är borta. Phuu kan inte alla bara flytta till samma ställe? Eller som Lisa sa, varför stannar vi inte bara i härliga Piteå och hänger och skrattar så vi gråter tills vi blir gamla? Svaret är: långt från familj, dåligt med jobb.

Äsh, jag vet att det blir bra men jag antar att jag behöver noja och fundera och få lite panik och trilla ner och bli upplyft igen. Därför ska jag om en stund ut med Marwan och sen hem till världens bästa Alex!


I kön till Kåren i fredags, det ösregnade så vi trädde sjalarna över huvudet för att skydda håret från oönskade lockar.

Vi ska ju som bekant flytta till Helsingborg i december och vi har bestämt att vi ska rensa ORDENTLIGT innan dess så vi inte flyttar med massa skit som ändå bara kommer stå.
Igår gjorde jag rensning nummer ett vilket resulterade i åtta proppfulla Icakassar som åkte rakt ner i soporna.

Erkänn bra jobbat av någon som inte kan kasta någonting för att det "finns minnen i dem"?

Nästa steg blir förrådet. Jag längtar inte dit, det är proppfullt där inne nu med kranar, lådor, vinterdäck, mera låsor, väskor, hyllor och bla bla bla, ni fattar grejen. Phu.

När vi hade hej då-fest för Cat förra lördagen tappade jag plånboken på 1906, fick tillbaka den av polisen men någon hade stulit och använt mitt Visakort. Jag var snabb som tusan på att spärra kortet men tjyven hade redan hunnit använda det för två köp. Ringde polisen på telefonnummer 11414 och frågade vad jag skulle göra: "För visst är det väl så att det är krogen som ska ansvara för att det är rätt person som betalar med kortet?", polisen sa ja och gjorde en anmälan. Anmälan - konstigt. Hur som helst fick jag tillbaka pengarna från 1906 så det var inga problem.

Pratade i telefon med David och skrattade lite åt att det är 15 år sen jag tappade min plånbok sist, då var det en rosa Piff och Puff-plånbok med säkert tio kronor i - som senare skickades hem per post. Haha, skulle det gå 15 år mellan gågnerna jag tappar plånboken är det ju lugnt.

Ack som jag bedrog mig.

I söndags kväll skulle jag och Marwan hämta David på Kallax men först behövde det tankas. Jag styrde kosan mot Jet, stoppade in tvåhundra i automaten, la plånboken på taket, tankade, höll koll på Marwan i bagaget, hängde tillbaka pumpen, stängde tanklocket - och körde därifrån. Hann ni med? Insåg ni vad jag missade? PLÅNBOKEN!
Väl framme på Kallax städade jag ur framsätet för att David skulle få plats, insåg att något saknades, gick bakåt i tankarna och insåg att plånboken legat kvar på taket när jag körde från stationen. Fuck!
Hur som helst tog vi samma väg tillbaka genom stan ifall vi skulle hitta den. Och jajamen, där låg den så fint på marken. Alla kort var kvar, allting var helt, förutom myntfacket, och vi skakade på huvudet och skrattade. SIKKET JÄVLA FLYT!

Jaaa, jag säger då det. Men nu ska väl det mesta ordna upp sig. Bilen ska få besöka Mekonomen här någon dag för att få helljuset fixat. Själva lamporna fungerar, men spaken vill inte sätta igång dom. Typiskt typiskt.

I övrigt börjar det snart bli sig likt i Piteå. Fia kommer imorgon och Alex på torsdag. På fredag blir det finfin kickoff på Kåren, och som jag längtar! Det enda som blir annorlunda i höst är att Lisfisen kommer vara saknad då hon är i Australien och roar sig med studier.

IDAG FYLLER FINA ANNIKA 31 ÅR, MASSA STORA GRATTISKRAMAR VÄNNEN!

Skakisbakis efter en kväll med Josef igår gick jag till hemlig affär och köpte en sak till vännen som ska firas idag. På min väg för att köpa bakiscola såg jag en kille utanför Gina, iklädd endast en mankini (heter de så? En sån ful baddräktsinspirerad sak som Borat hade...) men en ukulele bredvid sig och en skylt som det stod nåt på. Antar att han ville ha pengar. Jag vågade inte titta så mycket.

När jag och Marwan var ute passerade vi Nolia där det verkade vara någon bilutställningstävling. Massa gamla fina bilar och en man som pratade i mikrofon om domare hit och originaldelar dit.

På väg hem från skogen mötte jag en tjej på inlines som drogs av en vuxen Dalmatiner. Tyckte det var en bra idé vad man kan sysselsätta dem med.

Men det konstigaste var ändå när jag hörde hovar utanför fönstret och såg tre hästar som drog en jättestor vagn med piratflaggor. Det var en sån där tjusig täckt vagn, som man kan se i gamla filmer, pimpad med piratflaggor...

Ja, vad ska jag se härnäst? Det verkar ju hända grejer i stan idag...

Jag blev less på att sitta hemma, pratade med Fisen på msn. Hon sa att jag bara skulle göra nåt. Sagt och gjort, ringde brorsan för att jag ville komma till dem i Övik i helgen - han skulle till Skellefteå och fiska till på söndag.

Då blev jag ännu mer wild and crazy och kollade flygbiljetter. Jag tänkte att jag skulle åka till Helsingborg idag, umgås med David och hänga med på kräftskiva imorgon, åka till mamma på söndag och tillbaka hit på torsdag. Meeen, då kom jag på att vi börjar valpkursen på onsdag vilket innebär att jag varit tvungen att åka tillbaka redan tidigt på onsdag vilket skulle resulterat i ett hattande och snabbvisit. Fan. Det är DÄRFÖR jag alltid förespråkat planering! Så nu fick jag det bevisat för mig, än en gång, planera planera planera, det är det enda som funkar för mig.

Ingenting verkar få gå lätt. Vi skaffade valp och han är fin, största delen av tiden. Men sen är det stunder då jag blir så fruktansvärt arg, jag känner mig hjälplös och vet inte åt vilket håll jag ska vända mig. Jag gråter och är frustrerad. Vissa dagar är Marwan det bästa och andra är han den absolut värsta jag kan tänka mig. Visst, han närmar sig fyra månader och därmed första trotsperioden, men problemet är ju att han verkar ha haft trots hela tiden. Han är tuff som tusan, och frågan är om jag är tuff nog för att hantera honom, om jag är tuff nog för att verkligen sätta gränser och få den hund jag vill ha.

Vi anmälde lillskiten till (en svindyr) valpkurs som drar igång nästa vecka. Då varje träff sker i Bergsviken ochdå vi vill kunna ta Marwan från stan ibland köpte vi en liten bil. Som krånglar. Batteriet är bytt men det hjälpte inte märkvärt. Han som sålde den sa att han bytt tändarlocket (heter det så) och nåt mer en gång per år för att den inte ska krångla vid tändning. Grejerna byttes senast hösten 2008, så det kan ju hända att det är det som behöver fixas. Bilar ska starta, så är det bara. När de inte gör det är de inget kul!

Annars då? Jag känner mig sjukt ensam i Piteå just nu. David är i Helsingborg till på söndag och igår åkte finaste Catalina hem. Min kära vän som jag lärt känna på jobbet i sommar. Det är inte bra att komma någon så nära på så kort tid när personen sedan ska flytta tillbaka till Uppsala. Fast jo, det var bra att vi lärde känna varandra. Nu har jag ju en superskön tjej att besöka och som kommer besöka oss när vi väl flyttat till Helsingborg. Right Cat? Du är redan saknad ska du veta!

Jag tänkte att jag ska berätta lite vad Marwan ätit/tuggat på/förstört här hemma, förutom torrfoder och levergodis. Håll i hatten för här kommer det:
*en BH
*min bettskena (som jag behöver för min inflammerade käkled)
*en Helosantub
*Catalinas klänning
*mina shorts
*en kruka
*jord
*en kartong
*skräp och post
*toarullar
*dörrmattan
*en duk
*morfars gubbe (som för övrigt var det enda i lägenheten som jag var riktigt rädd om. Behöver jag tillägga att jag grät som ett barn när han åt upp min döda morfars hantverk)
*blomblad
*ett påslakan som satt på hans bädd
*en högtalarsladd
*mina solglasögon...

Har jag glömt nåt? Just det, han har tuggat på mina nya sandaler och han har lämnat några märken i en golvlist. Phu. Shit vad lång listan blev. Nu räcker det Marwan!

Jag har inte haft sinnesnärvaro nog att fota något av allt han ätit upp så ni får helt enkelt lita på mina ord...

Jag är så fruktansvärt trött nu. Sitter på jobbet och vill bara hem och fortsätta sova. Är inte klockan halv sex snart?

"Resonera med hjärnan och ta beslut med hjärtat."

Hur får man hjärtat att tala högre?

För tre veckor sen började jag få ont i min käke och när jag efter en vecka inte kunde stänga den ordentligt fick jag en akuttid hos tandläkaren. Hon drog, kände, klämde och konstaterade att jag har fått en inflammation i käkleden som resultat av ett stressat sinne. Tydligen spänner och kniper jag ihop käken när jag oroar mig och stressar.. Det gjorde vansinnigt ont och jag fick en Pronaxenkur i en vecka. Jag åt tabletter i tio dagar istället för sju eftersom smärtan inte hade gett sig. Sista dagen med tabletter och två dagar efter var det bra och jag var lycklig för att det inte gjorde ont.

I fredags kom det onda krypande tillbaka, igår kunde jag inte äta ordentligt och idag har jag gråtit av smärta. Vi rådgjorde med Davids pappa (som är läkare) igår och han tyckte jag skulle fortsätta med Pronaxen ett tag till. Jag köpte nya imorse men en tablett gör INGEN skillnad. I eftermiddag ringer de tillbaka från tandvården så jag hoppas jag får en ny akuttid, snarast. Jag fick till och med sjukskriva mig från jobbet idag... Jag vet inte hur jag ska förklara smärtan men när jag är avslappnad och käken liksom "hänger" känns det som att någon har en järnhandske och trycker från öra till öra med full kraft. Och när jag tuggar eller rör käken värker det.

Sjukt ointressant inlägg men jag ville få ur det... I natt när David gick och la sig sa han att jag låg på sidan, hade handen på den onda käken och såg jätteledsen ut. Tydligen är det inte okej på natten heller.

Under de sista timmarna på jobbet var jag så fruktansvärt rastlös, det bara kröp i kroppen på mig och jag kunde inte annat än längta tills jag fick hoppa upp på cykeln och ta mig hem. Men tyvärr tog inte cykelturen den energi från mig som jag önskade, så varför inte baka godaste och enklaste brödet? Just nu gräddas det i ugnen och morgondagens frukost är fixad!

Någon som har andra bra tips på vad man kan göra med lite extra energi?

...hur man ibland vill något jättemycket, och så verkar det som att det kan bli som man vill, fast man inte vågar tro det av rädsla för att bli ledsen? Där är jag nu. Jag kniper mina tummar det hårdaste jag kan, samtidigt som jag knappt vågar tänka på det. Håll tummarna med mig!

I fredags efter jobbet träffades jag och Anna för Thaimiddag på taket och vidare ut på 1906. Kvällen blev lyckad och det var superkul att träffa fina Anna igen!


Igår hämtade Sanna och Crille mig vid tio. Vi åkte till Pitsund och solade, badade och grillade hamburgare i massa timmar. Vi tog en sväng förbi kyrkmarknaden i Öjebyn innan vi skiljdes åt en stund för att duscha och äta sen möttes vi, och Pecka,  upp för festmys vid Södra hamn. Återigen en finfin dag med sjukt mycket skratt, och även en liten chock....


Idag åkte jag, Sanna och Crille till Luleå för shopping. Hem kom jag med tre klänningar, ett par skor, två presenter, en golvfläkt, lite hemprylar, underkläder och mascara. Hela kalaset gick på knappt 1400. det tycker jag var bra shoppat!

Igår var vi på fest och blev sådär lagom runda under fötterna. Imorse vaknade jag vid halv åtta för att gå upp och dricka vatten. Jag har problem med fallande blodtryck och huvudet började toksnurra så fort jag ställde mig upp. Jag höll mig i dörrposten en liten stund tills jag trodde det var lugnt. jag drack mitt vatten och gick tillbaka till sovrummet. Väl där svimmade jag, föll omkull och slog till massa saker. David vaknade och blev skiträdd. Det var lite läskigt.

Det här resulterade i nya sår på samma gamla vanliga knä...

JAG OCH SANNA FICK VG PÅ B-ARBETET!

 Herregud vad bra det känns. Alla timmar var mödan värd. We did it babe!


Den här bilden togs efter vår sista revidering och den slutliga inlämningen. Då var vi kräkless på arbetet - nu älskar jag det igen!

Bara för att jag missade lite info i förra inlägget blir det ett till direkt efter.

Jag skojade med David, under cykelturen, om att jag skulle vilja få en förlåt-bukett nån gång och att jag sen ville slå en kille med den (för att han varit dum och inte kan komma med en sketen bukett som ursäkt). Då frågade han om det inte ens hjälpte med syrener, eftersom jag är helt galen i syrener just nu. Jag sa att det inte skulle räcka ens om det var en sådan bagatell (?) som att glömma vår ettårsdag. I samma andetag insåg jag att vi firar ett år om exakt tre dagar och jag hade tokglömt.

Kanske det är okej med syrener ändå?