Det är som om någonting saknas inuti mig. Jag vetifan men nån bra sambo är jag inte just nu, det är ett som är säkert. Jag MÅSTE skaffa mig ett eget liv. Jag måste göra mer saker för mig. Jag måste börja träna och jag måste komma hemifrån mer. Det här håller inte. Alex flyttar ner på måndag, alldeles intill mig. Det tar bara tre minuter att gå dit. Det är bra. Jag måste komma hemifrån lite så jag kan vara en gladare sambo. En mindre sur och ledsen tjej. Jag behöver det och gudarna ska veta att stackars David behöver det.

Under hela min uppväxt har mamma kallat mig för Slarvemaja, och jag har hatat "smeknamnet" lika mycket varenda gång hon sagt det - oavsett hur stort leende hon haft på läpparna. Vadå "Slarvemaja"? Jag är ju inte slarvig. Jag har inte förstått vad hon menat. Jag är ju INTE slarvig!

Alla som känner mig vet att jag gärna vill ha ordning och reda. Om jag skulle vara någon av Vännerkaraktärerna blir det utan tvekan Monica. Jag är inte lika rabiat som hon, men vi har samma grundvärderingar.

Så vart kom då mitt smeknamn från? Mamma har på senare år, sen jag flyttat hemifrån berättat att mitt rum ofta såg ut som ett bombnedslag när jag var liten. Även nu när hon säger det har jag svårt att förstå vad hon menar. Jag kan inte minnas att det var stökigt... Barbidockornas skor låg ju alltid i den lilla asken, deras kläder i en avsedd påse, Skrollan hade sin plats i hyllan och Sälman och Maja Gräddnos och Den Gröna Nallen hade sina speciella platser. Bokmärkena var sorterade i ordning i pärmarna. Änglarna för sig, bebisarna för sig och djuren för sig. Alla mina hundra brevpapper hade sina respektive plastfickor i en pärm. När jag fick min första kamera var det otroligt viktigt att alla foton hamnade i kronologisk ordning i fotoalbumen - alltså inte bara i dagordning, även i tidordning om det var flera bilder från samma dag. Oootroligt viktigt. Mamma, vad var det som var stökigt? I mitt huvud tror jag fortfarande att det var ordning...på mitt sätt.

Och fortfarande älskar jag pärmar med register och vettiga mappsystem i datorn. Fotomapparna är sorterade i datumordning.

Det värsta med att vara sambo är onekligen det faktum att han inte delar samma ordningstänk som jag gör. Jag har fått jobba mycket med att inte bli frustrerad över att han staplar disken ologiskt i diskstället, allt får ju inte plats! Jag har fått lära mig att Minna-rent och David-rent skiljer sig väsentligt, och att han aldrig kommer se saker som jag ser. Faktum är att David-rent är Minna-smutsigt. Jag får gilla läget med glas på soffbordet, disk som inte diskas direkt efter maten och dammiga fönsterbrädor. Och då är det ändå ingen gris till sambo jag har, han är nog rätt ordentlig för att vara kille. ;)



Som avslutning får ni skratta åt en bild på Sandra, Marcus och mig.

Heddåååå

I fredags bjöd jag och David på kalasmiddag i form av marinerad och ugnsbakad fläskfilé, rotsaksgratäng (typ), kantarellsås och puré på palsternacka. Jonas, Henke och Johan var här och njöt av maten. Sen kom Angelica i tid till Idol. Det var fint att se henne igen.

Igår valde jag och David att stanna hemma. Det blev ingen jättespeciell middag men kvällen gick ändå i mysets tecket. Vi såg film, åt choklad och chilimajs och kramades en massa. Den andra filmen vi satte igång var P.S I love you. Jag har läst boken och jag har sett filmen innan. Och visst var filmen sorglig första gången jag såg den. Men igår grät jag från start till mål. Det enda jag såg framför mig var att det var David och inte Gerry. Det spelade ingen roll hur jag tänkte att det bara är film och att David inte har någon hjärntumör. Men det hjälpte inte. Jag grät och grät och David kramade mig. Fina fina kille. Jag har seriöst aldrig gråtit så mycket till en film. Aldrig. Nånsin.

Jag har inte alls en bra dag idag. Parkeringsbot och många mil för att fota ett fåtal personer gjorde inte att dagen startade bra. När jag sen gjorde en tjej rädd och blev hemskickad blev inte eftermiddagen bättre heller. Nu ser jag på Idol. Sen går jag nog och lägger mig.

Sen slutet på sommaren har jag och David letat efter den perfekta bostadsrätten. Förra veckan hittade vi den. Sjuttiosex kvadratmeter som krävde totalrenovering, till ett billigt pris, med möjlighet till vinst och på den plats där vi ville bo. Redan innan vi tittade på den hade vi en massa planer på hur man kunde riva väggar, bygga nya, lägga snyggt golv och sätta in ett lantligt kök. I fredags vann vi budgivningen och beslut togs med mäklaren att vi skulle skriva pappren på måndagen. Sagt och gjort. Igår skrev jag och David under en herrans massa papper där vi intygade att vi skulle köpa den. Hela helgen har spenderats i ett renoveringseufori. Vi längtade verkligen!

Idag ringde mäklaren. Säljaren ville inte längre sälja till oss på grund av strul i familjen. Lägenheten var ett dödsbo och ena systern hade fullmakt att sälja. När sedan hennes elaka bror i Stockholm blev vansinnigt arg på grund av det låga priset sa han att han minsann skulle köpa den för 65 000 kr mer än oss. Sagt och gjort. Systern ville väl hellre göra två främlingar ledsna än att bråka med sin bror. Så vi får inte köpa den. Bara så. Tack vare att säljaren ännu inte skrivit under. Det skulle hon ha gjort imorgon.

Det är helt otroligt och jag trodde aldrig att man kunde bli så ledsen över en lägenhet.

Mäklaren är i alla fall fortfarande den bästa mäklaren jag träffat. Inte nog med att byrån är typ den enda i stan som besiktar ALLA bostadsrätter så är han otroligt trevlig och mån om intressenterna. Vi har träffat honom på några olika visningar och han är superproffsig och snäll. Han är ledsen för vår skulle och erbjöd oss gratis konsultion om vi vill när vi hittat någon ny lägenhet. Typ om vi vill diskutera rimligt pris och sånt.

Det finns hopp om mänskligheten.

(David hälsar att säljarna är bajsmänniskor i bajsvärlden. Han är för övrigt 25 år gammal....om ni undrade. ;) )

Alex har länge varit på mig om att byta header och fixa bloggen. Igår när hon var här så sa jag att jag fixat en bild som jag vill ha som header så det var bara för henne att sätta igång. Ser ni inte förändringen så är det bara att uppdatera sidan ett par gånger.