Familjen Nykvist rullade hit i fredags kväll och åkte precis hem. Igår hade vi en supermysig dag som startade med en promenad med hundarna. Vi tog med dem till Tropikariet och vi var helt fascinerade av alla djur. Hajar, apor i alla de slag, krokodiler, löst flygande fladdermöss, ormar, fåglar, myror, en sengångare och en massa annat. Supermysigt besök och barnen var nöjda. Efteråt gick vi en sväng i norra hamnen, tog en glass på Gröningen och sen en snabbvända på Kullagatan. Barnen badade i badkaret när vi kom hem och Ellen dök precis som Lotta på Bråkmakaregatan. Sötnötungar! På kvällen käkade vi grillat och såg Eurovision. Alice hade laddat hela dagen men somnade i soffan innan ens hälften av bidragen hade visats. Kul att vi vann!

Sen Kardis var en liten plutt har ohon alltid stuckit så fort hon sett en annan hund på promenaderna. Jag har fått jobba hårt på stadgan och idag testade jag henne i hundmöten i skogen. Vi mötte fyra hundar och hon gick okopplad i fot förbi. Kors i taget. Jag mutade lite med godis, men vafan - OKOPPLAD!

Helene och Christoffer är på väg till Linköping för att gå på bröllop, så idag har jag Stina här innan Christoffers pappa hämtar henne ikväll. Vi har varit i skogen och de fick riktigt busa av sig. Trots det är hon superbusig just nu och kör tvärnitar och superrus från matta till matta. De ser mest ut som dragspel just nu. Haha.

Det här ovan är en rubrik som jag aldrig någonsin trodde skulle handla om mig. De allra flesta som känner mig vet att jag har enorm scenskräck, inte minst ni som läste Scenisk beredskap med mig.

Sen jag började på Marknadsföreningen har jag bävat inför att stå på scenen som presentatör. Varje vecka har vi Frukostklubb där presentatören för allt framåt genom att påa och ava personerna på scenen. Busenkelt för vissa, men inte för mig. När jag och Helene hade utvecklingssamtal i januari satte jag som mål för året att stå på scenen på Frukostklubben. Ganska snart bestämdes att det skulle blir den 11 maj, så i tre-fyra månader har jag med jämna mellanrum blivit nervös och funderat på hur jag ska göra.

Men det gick bra! När jag först gick upp var jag så sjukt nervös och jag har aldrig i mitt liv blviit så sviken av min kropp. I huvudet visste jag exakt vad jag skulle säga, och skulle jag glömma hade jag stödorden på kort i handen. Men kroppen skakade och det kändes som att mina ben var spaghetti. Men jag löste det och hade sådant poker face att inte ens Helene såg att jag var nervös.

Det var faktiskt kul! Nervöst och obekvämt - absolut, men jag kände mig snygg och jag stakade mig inte på orden. Helt otroligt. På måndag ska jag se på filmen och utvärdera mig själv.

Här uppdateras det minsann inte flitigt, så nu bjuder jag på några rader innan jag ska åka till jobbet.

Kardafisen är sjuk. Hon har urinvägsinflammation och äter antibiotika. Vi är inne på fjärde dagen nu och hon är mest trött. Hon orkar inte mycket alls. Jag har googlat lite på det och där står att det ju inte är konstigt att en infektion tar på krafterna, det är ju likadant för oss. Annars är hon som vanligt världens finaste hund. Förra veckan cyklade en kvinna förbi oss och fäste ögonen på Karda och utbrast "ÅÅÅÅH vilken fin hund! ÅÅÅH vad fin hon är!". Hehe, jag säger ju det.

Hon har haft sitt första löp. Hanhundar har markerat mer än vanligt på våra grindstolpar men annars har det gått bra.

Vi var på kennelträff för ett par veckor sen och Karda apporterade PÅ VATTEN! Tjohoo!

Igår var jag och Helene med hundarna på ringträning som Sydskånska Kennelklubben anordnade. Hon som hade de mellanstora hundarna (Helenes grupp) var en idiot. Kunde jag hennes namn hade jag lätt hängt ut henne här. Hon har helt fel jobb, milt sagt.

Vi har tapetserat om på övervåningen, ute har jag sått massa örter och lite blommor som jag mest väntar på ska komma upp ordentligt. Jag borde ha klippt gräset för ett par dagar sen men det har jag struntat i.

Hmm, ja det var nog det. Jag trivs och mår gott och de nya utemöblerna är himla fina.