Första dagen som skolfotograf avklarad. Vi var tre nervösa första-gångare, en andra-gångare och en rutinerad handledare som möttes upp på skolan i Rosengård, Malmö. Dels var vi nervösa för att vi var i Rosengård och alla sägs vara galna där, trots att det var en låg- och mellanstadieskola vi var på.

De var inte galna. Ungarna var faktiskt riktigt snälla. Högljudda med myror i brallan, men hey - det är barn. Vi fotade tre klasser och turades om att ta hand om porträtt- och gruppfotografering. Jag tog klass nummer tvås porträtt och jisses vad bra det gick. Knappt någon där jag tog mer än en bild. Björn (lika ny som jag) och Alf (handledaren) tittade på när jag jobbade en stund och var impade av hur allt rullade på för mig.
Björn: Shit Minna, du bara sätter första bilden direkt på typ allihop!
Alf: Ja men hon blev ju kursetta, nu är det upp till bevis.
Och så bytte vi blickar och skrattade.

Men det här med att Skåne blåser mig, jag trodde fan vinden skulle blåsa mig av vägen. Imorse sa jag till Janette i bilen att jag tyckte det blåste som fan, då kontrade hon med att hon hört att det kunde bli storm under dagen. Och om jag tyckte det blåste mycket imorse så var det fan storm på vägen hem. Gaddamn! Jag trodde jag åkt på blåsiga vägar tidigare men det här var nåt nytt. Är Skåne verkligen SÅ platt?

Alex och Jennifer styrde kosan till Helsingborg för att titta på en lägenhet till den förstnämnda fröken. Och hon tog den! Den var så fin och mysig och nära till mig. Åh det blir så bra! Finaste ska bo så nära mig om bara ett par månader.

Och på onsdag börjar skolfotograferingen på riktigt. Läskigt värre. Men vi ska vara fyra nya plus en handledare i tre dagar innan vi släpps vind för våg. Det känns bra.

Jag har även gjort mitt första jobb för ett PR-bolag i stan. Ett företag som jag önskar vill anställa mig en vacker dag. Men tills dess vill jag mest att de förser mig med frilansjobb. Fan vad fint.

Och lägenhetsjakten pågår. Imorgon ska vi titta på två favoriter där man kan bygga takterass till den ena och där den andra har uteplats med plattor och grästäppa. Tänk grillkvällarna vi kan ha i gräset nästa sommar, med en liten knattevalp springandes runt benen. Jag vill jag vill.

Vad mycket fint det finns i mitt liv. David är en klippa, det är han verkligen. Jisses som jag älskar den killen. Mamma är bäst och pappa är bäst och bröderna är bäst och Alex är bäst och jag har hittat nya kompisar och ja.. Fint.


Janette, Björn och Rikard i Härnösand


Fina Janette på Smitingen, havsbadet i Härnösand. Men varför, o varför, hamnar bilden på sniskan??

Sista dagen på tiodagarskursen i Härnösand bjöds vi på kinarestaurang av företaget. Vi skrattade och hade roligt samtidigt som många tyckte att det var trist att lämna redan. Vi har precis börjat lära känna varandra och ska skiljas åt.

När middagen led mot sitt slut kom prisutdelningen. Först var det lite småpriser, typ den som kastade frisbee längst när vi var på havsbadet i lördags, vem som sköt en brännboll längst och vem som hade tagit bäst examensportättfoto (grattis Sofia).

Det näst sista priset gick till den som haft bäst provresultat. På sex skrivna teoriprov var maxpoängen 80 poäng. Vinnaren, som hade 74,5 poäng fick en klocka och en biobiljett. Det var jag som vann.

Det sista priset gick till kursettan. Redan första dagen på utbildningen berättade utbildarna att det skulle utses en kursetta som skulle få ett RIKTIGT fint pris. Motiveringen löd att priset gick till en person som hade bra resultat på proven, bra engagemang och tog fina bilder. Priset var en systemkamera och två biobiljetter. Det var jag som vann.

Jag blev helt skakis och hjärtat bultade i bröstet på mig i säkert tjugo minuter. Jag var bäst. Så får inte en svensk tänka, men fan in i helvete vad stolt jag är! Emma försäkrade mig om att jag förtjänade det, att jag har varit duktig och gjort bra ifrån mig. Janette sa att hon visste det från första dagen, hon var stolt. En annan tjej kom och sa: "Grattis, men fan vad jag hatar dig. Hon ville nog också vinna. En annan tjej frågade om jag inte redan hade en grym kamera hemma, varpå jag svarade: "Nu har jag två". Vad ska jag göra liksom? Jag vann. Inte tänker jag be om ursäkt för det...

Anywho... Jag är glad!

Numer har jag inte bara en Canon 40D. Nu har jag även en Fuji finepix S3 pro.

Fujin har för övrigt Nikongrepp och är byggd på Nikonhus så jag har fått några gliringar om ifall det är dags att byta till Nikon nu.. Haha.

Gaaaahh

Det var väl inte så att jag trodde att jobbet som skolfotograf var busenkelt, men jag kunde aldrig i mitt liv förutspå hur otroligt mycket pill det är. Jag är alltså i Härnösand på en tio dagar lång utbildning inför höstens jobb som skolfotograf. Det låter ju helt klart vettigt att alla fotografer som är anställda av företaget ska ta likadana bilder, oavsett vilken fotograf i landet som tar den, just för att kunna kvalitetssäkra för kunden.

Tänk på det såhär så kanske ni hänger med. Det är inga problem att få en fin bild på tio exponeringar. Men tänk att alla tio ska bli bra. De ska förresten inte ens bara bli bra, de ska bli likadana. Alla personer ska ha samma vinkel på kroppen där huvudet ska vara vridet och på sned samtidigt som näsan ska vara rakt fram mot kameran. Du ska se till att alla kläder - och hår och smycken - ligger bra. Skärpan ska läggas och bilden ska tas precis när personen framför ser sådär härligt glad ut. Allt detta ska gå på cirka 45 sekunder per bild.

Jag älskar det!

Idag är andra dagen och jag är redan trött, fysiskt. Varje dag går vi från 8.00-17/17.30 och på kvällen ska det hinnas med socialisering med alla nya kollegor, mat ska ätas och det ska pluggar till morgondagens prov. Jajamen, prov varje dag. Jag fick full pott på dagens. Sweet bananas.

Hur som haver. Jag har det fint som fasen och människorna är trevliga. Jag umgås mest med en tjej som jag träffade redan på tåget. Hon är från Helsingborg. Är det inte fint att man ska behöva åka typ 90 mil FRÅN Helsingborg för att lyckas hitta en kompis där?

Kan tyvärr inte bjussa på några bilder. Alla jag tagit är i utbildningssyfte och inte ens med min egen kamera så.. nje. Men vi ska på promenix ikväll och då kanske jag pallar ta med mig kameran..

Ah just det. Man behöver ju ganksa mycket utrustning när man åker till nya skolor varje dag och riggar upp en hel "studio". SEXTIO KILO utrustning. Sextio kilo som ska bäras upp i lägenheten var eviga kväll då vi inte får lämna så mycket pengar i bilen under natten. Fyra trappor. Ingen hiss. Sextio kilo. Sweet fit jag kommer bli.

Tjo flöjt. Hoppas ni har det bra, alla ni fem som kanske läser detta.
Hej mamma, och hej Alex!