Vi har haft en otroligt givande föreläsning idag. Faktiskt så givande att jag och Alex gick hem. Men jag lärde mig mycket, så nu tänkte jag lära er.

På fredag packar vi väskor, kastar in dem och oss själva i bilen och beger oss mot sydligare breddgrader. Hela 32 mil och 4,5 timma senare (enligt Eniro) landar vi hos världens bästa storebror och Anna.

Med andra ord måste jag snabba på med plugget. Innan vi åker ska jag fixa klart mitt reportage, jag ska läsa en bok, jag ska börja läsa en annan bok, jag ska välja en reportagebok att läsa, jag ska läsa ett C-arbete och analysera det, jag ska ringa en snubbe på Helsingborgs Dagblad som förhoppningsvis säger att jag jättegärna får praktisera där till våren, jag ska jag ska jag ska jag ska förmodligen få magsår.

Hej då.

Efter rekreationen hos mamma och pappa mådde jag bättre. Under dagarna i Vara tog jag mitt svåraste beslut so far i livet. Beslutet var att Marwan fick flytta tillbaka till uppfödaren. Det gick bara inte att ha honom här, han var för tuff och ingen optimal förstahund. Alla som läser det här som känner att ni vill fråga mer, gör inte det. Meningen innan förklarar tillräckligt.

Nu är det tomt hemma. Jättetomt, men vi börjar vänja oss. Jag var och hälsade på Marwan i förrgår och det kändes jättebra. Det verkar som mirakel skett ute i Böle. Han var fortfarande samma hund, men en något bättre version av den hunden. Vi fick i alla fall tid att mysa länge och ordentligt och jag blev varm i hjärtat. Jag tog rätt beslut.

I skolan är det full fart. Just nu borde jag skriva reportage, men jag behövde en liten paus. Jag har tillräckligt med tecken, för många till och med, men i nuläget är alla stycken huller om buller och i fullständig oordning. Konstnärligt och kreativt - då blir det så, strukturerat kaos.

För övrigt är jag galet fotosugen! Mitt nya fina objektiv borde komma med posten imorgon. ALEX, ställer du upp?

Se vilket intressant inlägg jag bjöd er på. Skriver som en kratta och helt utan innehåll.

Men, det jag ville säga till er som undrar och är oroliga, är att jag mår bättre nu.

Någonting hände med mig för några dagar sen. Jag vet inte om det var väggen som närmade sig, men något hände med mig, min kropp, mitt psyke och jag var inte Minna längre. Jag grät och grät och grät, för allt. Jag grät för att brödet hade torkat, jag grät för att det hade läckt ut youghurt i kylen. Jag grät för allt och jag grät för ingenting. Min kropp har sagt ifrån, nu orkade den inte längre. Jag hade en tuff vår i skolan med massa plugg och kurser, jag hade en fullsmockad sommar med jobb, och de veckor jag väl var ledig hade jag Marwan som tog all tid.

Jag kände hur panikångesten närmade sig och var tvungen att göra nåt, komma bort, tänka och fundera. Vad ska jag göra? Vilka beslut ska jag fatta? Vad orkar jag och vad orkar jag inte? Vad är jag kapabel till och vart räcker jag inte till? Jag ringde mamma och Angelica och Elle och Sanna och Alex. Grät i typ vartenda samtal. Igår bokade jag således en resa, en resa till en plats där jag kan vara bara jag, en plats där jag kan vara jag, där jag kan gråta om jag vill, se på tv om jag vill. En plats där jag är tryggare än någon annanstans. Platsen är hemma. Hemma hos mamma och pappa.

Jag har verkligen världens bästa familj! Mamma lät mig gråta, hon ger alltid kloka råd (och rycker mig i kragen då det behövs). Jag pratade en kortis med Jonas imorse och han ringde upp igen senare för att kolla så jag är okej. Stefan som är i Aussie är så söt. Pratade precis med honom på msn och han sa att jag måste tänka på mig själv. JAG ska må bra. Han sa att jag har för mycket just nu.

Om det fanns ord större än Jag älskar er skulle jag ösa dem över min familj. De är de bästa!

Självklart hör även mina fina vänner och framförallt David till kategorin världens bästa. Det finns inte nog med ord. Ni är bäst, och David, dig släpper jag aldrig!

Mamma drog med mig ut i skogen och vi plcokade massa god svamp som vi ska äta upp ikväll. Hundarna var med och lekte. Primo apporterade en livs levande ekorro. Tror han trodde att det var en mycket märklig leksak, den pep ju! Haha det såg roligt och lite läskigt ut. Ekorrn som inte satt i granen blev nog grymt chockad. Men som den mjuka Flat Primo är bet han inte ihjäl den lille, han bara kollade läget lite. Det såg sjukt roligt ut när ekorren satt som ett frimärke i pälsen på Primo. Haha.

Jag är hemma. Jag andas. Jag hoppas jag kommer till insikt med saker och ting.


Världens bästa och finaste mamma!

- Vad är det för bok?
- Min dagbok...
- Oj, då ska jag inte snoka.
- L tipsade mig om att skriva ner hur jag mår och vad jag gör varje dag, för att minnas liksom och komma ihåg att det finns bra dagar även fast det ibland inte känns så...

Jag har funderat på det och kör nu samma grej. En bok för mig och ingen annan. En bok där jag kan skriva EXAKT vad jag känner och tänker. Ingen som dömer, kommenterar eller säger "vad var det jag sa" (eller andra fraser jag inte vill höra). Om bloggen blir lidande vet jag inte...men den uppdateras ju ändå inte speciellt ofta.

Igår kväll slog det mig på riktigt att vi ska flytta om mindre än fyra månader. I mitt huvud snurrar en miljon tankar kring flytten, tänk om jag inte trivs, tänk om jag inte klickar med hans kompisar, tänk om jag inte hittar egna kompisar, tänk om vi går i personlig konkurs bara av att flytta (fick flyttoffert från en flyttfirma idag: Piteå-Helsingborg 17200 SEK), tänk om jag inte får praktik, tänk om vi inte får lägenhet.

Oh yes, mitt huvud går i sedvanliga pessimistiska banor. Fan. Kan jag inte istället tänka att fan vad spännande det ska bli, en helt ny stad att upptäcka, säkert massa gött folk att hänga med, klart vi kommer hitta finfin lya, klart vi hittar på nåt sätt att frakta grejer billigt, klart jag får praktik, klart jag kommer funka superduper med hans kompisar osv osv.

Det här med förändringar är ingenting jag med öppna armar välkomnar. Jag tycker inte om att fira jul på annat sätt än vi gjort tidigare (vadå bara ett pepparkakshus? Vi brukar ju ALLTID ha en hel by!). Det känns fruktansvärt jobbigt att vi härliga vänner ska flytta till varsina hörn av södra Sverige, det är jobbigt att Lisa redan är borta. Phuu kan inte alla bara flytta till samma ställe? Eller som Lisa sa, varför stannar vi inte bara i härliga Piteå och hänger och skrattar så vi gråter tills vi blir gamla? Svaret är: långt från familj, dåligt med jobb.

Äsh, jag vet att det blir bra men jag antar att jag behöver noja och fundera och få lite panik och trilla ner och bli upplyft igen. Därför ska jag om en stund ut med Marwan och sen hem till världens bästa Alex!


I kön till Kåren i fredags, det ösregnade så vi trädde sjalarna över huvudet för att skydda håret från oönskade lockar.