Sen slutet på sommaren har jag och David letat efter den perfekta bostadsrätten. Förra veckan hittade vi den. Sjuttiosex kvadratmeter som krävde totalrenovering, till ett billigt pris, med möjlighet till vinst och på den plats där vi ville bo. Redan innan vi tittade på den hade vi en massa planer på hur man kunde riva väggar, bygga nya, lägga snyggt golv och sätta in ett lantligt kök. I fredags vann vi budgivningen och beslut togs med mäklaren att vi skulle skriva pappren på måndagen. Sagt och gjort. Igår skrev jag och David under en herrans massa papper där vi intygade att vi skulle köpa den. Hela helgen har spenderats i ett renoveringseufori. Vi längtade verkligen!

Idag ringde mäklaren. Säljaren ville inte längre sälja till oss på grund av strul i familjen. Lägenheten var ett dödsbo och ena systern hade fullmakt att sälja. När sedan hennes elaka bror i Stockholm blev vansinnigt arg på grund av det låga priset sa han att han minsann skulle köpa den för 65 000 kr mer än oss. Sagt och gjort. Systern ville väl hellre göra två främlingar ledsna än att bråka med sin bror. Så vi får inte köpa den. Bara så. Tack vare att säljaren ännu inte skrivit under. Det skulle hon ha gjort imorgon.

Det är helt otroligt och jag trodde aldrig att man kunde bli så ledsen över en lägenhet.

Mäklaren är i alla fall fortfarande den bästa mäklaren jag träffat. Inte nog med att byrån är typ den enda i stan som besiktar ALLA bostadsrätter så är han otroligt trevlig och mån om intressenterna. Vi har träffat honom på några olika visningar och han är superproffsig och snäll. Han är ledsen för vår skulle och erbjöd oss gratis konsultion om vi vill när vi hittat någon ny lägenhet. Typ om vi vill diskutera rimligt pris och sånt.

Det finns hopp om mänskligheten.

(David hälsar att säljarna är bajsmänniskor i bajsvärlden. Han är för övrigt 25 år gammal....om ni undrade. ;) )