I helgen har min finaste underbaraste Susanna varit här (fram till för typ sju år sen hette hon Susanna för mig, nu är hon Sanna men det är kul att tänka tillbaka). Det var så mysigt att ha två dagar med min fina barndomsvän. All ledsamhet som speglade mig förra veckan är som bortblåst, hon gav mig en massa ny energi.
Vi pratade massa härliga gamla minnen. Om hur vi i mellanstadiet cyklade halvvägs mellan våra hem för att möta varandra och fortsätta hem till någon av oss. Om hennes tidiga fascination för blommor som redan då gav tydliga ledtrådar om det yrke hon har idag, florist. Hubertil och Berit var två buketter som vi plockade och döpte när vi var typ elva år gamla, två rätt fula buketter som finns förevigade i både minne och fotoalbum - redan då var jag tätt slingrad med en kamera. Vi mindes de otroligt roliga filmer vi spelade in i femman där vi sjöng om Bananer i pyamas och en sketch om ett rån med mera med mer.

Sanna är en människa som förevigt ligger mjukt inbäddad i mitt hjärta.


Vi är två goofballs som älskar varandra oerhört. Ovan syns när vi bara "va" hemma i mitt rum, när vi tog två läppstift av mamma och målade varandra och när vi slutade femman - iklädda otroligt vackra saronger.
Och såhär ser vi ut idag: