Det är semester och bloggen har minst sagt blivit lidande. Jag har dock en massa foton så jag gör säkert ett sammandrag lite längre fram. Just nu är vi åter i Vara efter ett par dagar hos bästis i Stockholm. Valparna växer så det knakar och förmodligen blir det den här lilla sessan som flyttar in hos oss i oktober.

Japp, ni läste rätt. Jag har ätit sushi idag - OCH tyckt om det. Jag bytte ut två laxbitar mot räka istället. Mycket godare.
Att Helene och Karsten skrattade åt mig när jag tafatt jobbade med pinnarna bjuder jag på. Jag lyckades träffa munnen utan att söla ner kläderna med soya, till skillnad från en viss annan tjej. Hihi.

Jag var tvungen att ta den här bilden och MMSa till mamma så hon fick visa Tomoko vad jag åt till lunch. Jag tror hon blev impad. Eller avundsjuk. Hon kanske redan saknar Japan fast hon bara varit här sen i tisdags?

 

Imorgon brummar jag och David mot slätta för att fira midsommar med mampap och Tomoko. Det blir kransar, stång, nubbe, sill, potäter och hela baletten. Och valpar. Det är faktiskt mest därför jag åker hem. På lördag är det beräknad bedkomst och jag tänker inte missa Kardas födsel.

Jag längtar efter dig lilltjorv. Undrar om du är brun eller svart. På lördag får jag veta.

Uppdatera sidan om du inte ser den nya designen. Det ska pillas lite till för att få den helt klar, men till det behöver jag hjälp av Alex.

Sneak peak:

Redan när jag var 14-15 år fick jag problem med mina leder då jag på något konstigt sätt fick sjukdomen Yersinia. Sjukdomen, eller infektionen - vad det nu är, gjorde att jag fick hög feber och att flera av mina leder svullnade upp till det tredubbla och värkte som fan. Mitt högra knä blev stort som en fotboll, till exempel. Innan de väl listade ut vad det var för fel på mig tog de en massa blod och gjorde tester för bland annat reumatism. Det var inte reumatism, som tur var.

För två år sedan fick jag problem med min käkled då disken jobbade sig ut genom en springa som ska hålla disken på plats. Det gjorde sjukt ont och jag fick en kortisonspruta rätt in i käkleden. AJ! Käkproblemet berodde troligen på att jag har överrörliga leder vilket gör att jag kan röra många leder onormalt mycket. Det var väldigt underhållande när jag var liten och kunde böja min kropp sjukt kosntigt, not so much no more.

För typ ett halvår sen började jag få ont i de nedre tumlederna och i handleden så idag gick jag till läkaren. Förmodligen beror även detta på överrörliga leder, och eftersom det inte blir någon värmeyttring eller svullnad är det nog inte reumatism. Även idag togs en massa blod av mig och om en vecka får jag svar om de visade något. Jag ska även få en tid för röntgen så får vi se om allt ser bra ut. Hoppas det. Men den snälla läkaren tror att det är någon form av artros, och det går inte att behandla.

Kul. Jag är 25 år och börjar redan bli skruttig som en gammal tant. Kul.

Älskade Cima. Sen dagen du föddes var du den väna, söta, goa hunden som alla tyckte om. Nu sover du gott och har lämnat en stor saknad efter dig. Du var aldrig riktigt som de andra hundarna. Dina ögon var speciella och lös av godhet och vishet, hur det nu ens är möjligt i en hund. Du ville inget hellre än att sitta nära och bli klappad på. På äldre dagar ville du bli liten och krypa upp i famnen, du ville alltid vara nära. Vilket ledde till en del "tjat" från din sida där din ena tass enträget kom iupp i knäet. Men det gick inte att bli arg på dig. Det kan bero på det valputtryck som du alltid hade i dina fina, mörka ögon. Pappa blev i och för sig arg på dig när du ville göra som du ville när han rastade er. Du tyckte väl att det var roligare att spatsera utomhus.

Jag kommer sakna dig Cima. Oerhört mycket.

På lördag fyller jag 25 år och det ska firas med barnkalas. Jag känner inte för att stå hela dagen med förberedelser så vi kör på korv med bröd, hamburgare och marängswiss. Fast vi kombinerar med vuxendricka istället för läsk. Jag som annars brukar vara sjukt tidigt ute med planering var istället sjukt sen den här gången. Igår gick inbjudningarna ut. Haha, vi får se hur många som kommer.

I ett par veckor har jag haft en förkylning som legat och gnagt och i natt bröt den ut. Sjukt lägligt. Idiotförkylning. Födelsedag i helgen och Sicilien nästa vecka. Jag vägrar. Jag låtsas som inget, jobbar som vanligt och hoppas att den tjocka näsan och svullnade halsen går och gräver ner sig nånstans.

När vi var hemma i helgen var vi med på träning med alla hundarna. Se så trevligt jag och David hade det i solen.


Och om allt går som det ska så flyttar en sån här, fast mindre, in hos oss samtidigt som vi flyttar in i huset. Jihoooo!

Joho, ni ser rätt. Jag bloggar minsann idag igen. Bara för att Alex ifrågasatte om jag inte skulle blogga igen före min födelsedag. Hon undrade om jag inte tänkt fira min födelsedag...

Jag tänker såhär:
Om jag drar ihop en fest så blir det en massa saker jag måste fixa med, laga mat kanske, göra bål (dricker man det fortfarande), köpa snacks och så vidare. Även om David hjälper mig så måste jag hålla i trådarna. MEN om jag inte planerar någonting över huvud taget så kanske jag får världens fetaste överraskningsfest! Jag tänker att jag inte vet någonting och så fixar Alex och Lisa (som självklart gör allt i smyg och gör mig lycklig när hon är här på stora dagen) så fint med massa gottigt och saker som jag tycker är trevligt. Fast förresten, om Alex och Lisa och jag var tillsammans igen skulle jag vara nöjd med Svenne Banan och Davids djembe. Då skulle det kunna se ut så här:


Eller så skulle de jobba stenhårt med att samla mina favoriter på samma ställe. Min Sanna, Sanna Längvik, Emme och Fia kanske också skulle komma? Och kanske mina bröder med flickvänner? Och Pitekompisarna? Tjohej.

No pressure, tjejer!

När jag gick till jobbet förut så såg jag en bit fram en mamma som bar på en bebis i Babybjörn på magen. Mamman log så fånigt och jag tyckte det var lite märkligt. Tills jag kom närmre och såg hur bebisen asgarvade och "sjöng" om vartannat. Jag kunde inte heller låta bli att le stort. Finns det något finare än en bebis som kiknar av skratt?

Helgen spenderades i Växjö hos Davids farmor och farfar. Hela familjen Thörnqvist/Nordén och jag pös iväg i lördags. Det var supermysigt att vara där, jag gillar verkligen Hjördis och Nisse.

I fredags var det min första Fredagsfrukost med MiH. Det var lite kaosigt i början och jag kände mig som en yr fågel. Men det gick ändå bra och det späckade schemat klaffade. Alex var med som konsult och vimmelfotograferade.

Efter jobbet idag gick jag till gymmet och mötte Alex. Det blev träning i gymmet för vår del och jag var helt slut när vi var klara. Vet ni hur jobbigt det är med roddmaskin? JätTEjobbigt! Nu mår jag gott i kroppen efter träning, mat och dusch.

Annars har jag och David typ bestämt att vi slutar leta bostadsrätt nu. Vi hittar ändå ingen lägenhet vi vill ha och så har vi insett att vi kanske hellre köper ett hus om vi ska köpa något. Men det ska få ta den tid det tar. Så fram till dess vi hittar vårt hus ska vi hyra en trea eller fyra. Vi är överens om att vi inte vill spendera en sommar till i denna bastu till lägenhet så det blir en hyrestrea så fort vi får tag i en. Och så letar vi hus. Det blir fina fisken.

Jepp, gårdagen var lite sisådär. Men David fick mig att skratta innan jag skulle sova igår så jag somnade med ett leende på läpparna. Idag har jag varit nere på stan och gjort en enkät åt företaget jag frilansar för. Jag gick även och tog en kaffe med dem och vi pratade lite om framtiden. De vill jättegärna fortsätta jobba med mig och jag kommer få mer utmanande jobb framöver, inte bara enkäter. Det känns så sjukt bra. De är så trevliga de där killarna!

Och sen såg jag följande statusuppdatering på facebook vilket fick mig att skratta högt. "När jobbet känns tungt och tråkigt; stanna då till vid ett apotek, köp en stjärttermometer av märket Johnson & Johnson. Läs bruksanvisningen, där finner du meningen: Varje termometer har testats personligen i våran fabrik.. Blunda nu och upprepa med hög röst 5 gånger; JAG ÄR GLAD...ÖVER ATT JAG INTE ARBETAR VID...KVALITETSAVDELNINGEN PÅ JOHNSON & JOHNSON..."


Såhär fånigt glad är jag nu, typ.

Annars var jag hemma hos mamma i en vecka. Jag kom tillbaka igår för att jag skulle jobba idag. Men på grund av den självömkan jag skrev om i föregående inlägg blev det inte av. Jag kirrar det imorgon istället. Deadline på fredag så det är lugnt.

Hur som helst, hemma hos mamma. Pappa var på övning i Ronneby så honom missade jag helt, typiskt. Men gosh vad det är skönt att vara där hemma. Sjukt mycket tid med mamma och hundarna, jag mår så bra då. Lille Bidde hade nåt konstigt mellan tårna och vi trodde att det var en tumör, men när vi tittade igen i förrgår så såg det fint ut. Han var jättesnäll när jag undersökte honom och smorde in såret mellan tårna med zinkpasta. Lilla Jenna är hur go som helst. Fem månader gammal och världens charmtroll. Libra är en fantastisk hund, lugn och full av personlighet. Cima är gammeltanten som alltid får mig att le. Jag tycker så mycket om henne. Och Primo som får mig att skratta nästan oavsett vad han gör. Han har så skönt uttryck. Och alla andra hundar, med tillhörande ägare, som jag träffade på kennelträffen i lördags. Mamma är utan tvivel världens bästa och mest hängivna uppfödare. Förutom en massa hundrelaterade grejer har jag och mamma bakat lussekatter, utan saffran. Och så har vi bakat bröd i stenugnen. Världens gottaste bröd. Och så har jag klippt och färgat håret hos bästaste frissan.

Stefan var hemma också. Han har fått lägenhet och flyttar till storstan (Lidköping) vid månadsskiftet. Och så ska han börja plugga flermotor. Världens bästa lillebror.

Jag träffade familjen Nykvist som är så himla fina. Jag var barnvakt åt Alice och Ellen när Annika och Martin var på föräldramöte. Vi målade tokigt många teckningar, jag hjälpte Alice med läsläxa (shit vad stor hon blir fort) och så sjöng hon någon rolig låt om att det var dåligt väder. Jag kastade upp Ellen på axlarna och så dansade vi runt alla tre innan det var dags för dem att hoppa i pyjamas.

All kärlek hemifrån har fyllt mig med ny energi. Ibland är det synd att hemma ligger 35 mil från mitt andra hemma.

Snurr och svammel. Det var skönt att komma tillbaka till Helsingborg igår också. Jag träffade bästis på kvällen och snackade skit och uppdaterade varandra. More love. Och på fredag kommer David hem från sin tvåveckorsvisit i norr. More love.

Förra sommaren när jag jobbade på telefonbanken i Piteå lärde jag känna fina Catalina. Hon bodde redan då i Uppsala men jobbade i Piteå under sommaren. Vi hängde nästan varje dag i flera veckor och lärde känna varandra riktigt bra. Sen dess har vi hållit kontakten men inte fått tillfälle att ses. Förrän idag. Hon är hemma hos sina föräldrar i Jämshög så hon tog bilen, och jag tåget (som krånglade som vanligt och jag blev en timma sen), och så möttes vi i Kristianstad. Tre timmar med Cat var najs! Hon ska gifta sig om ett år med hennes Jocke. Det blir nog tjusigt som tusan.

Idag blir det lugn hemmakväll med David. Vi ska se Idol och äta fläskfilégryta med creme fraiche, rödvin och rödlök. Favvis.

Och OCH OCH! I måndags flyttade Alex hit, så nu är vi grannar igen. Det är mega.

Det är som om någonting saknas inuti mig. Jag vetifan men nån bra sambo är jag inte just nu, det är ett som är säkert. Jag MÅSTE skaffa mig ett eget liv. Jag måste göra mer saker för mig. Jag måste börja träna och jag måste komma hemifrån mer. Det här håller inte. Alex flyttar ner på måndag, alldeles intill mig. Det tar bara tre minuter att gå dit. Det är bra. Jag måste komma hemifrån lite så jag kan vara en gladare sambo. En mindre sur och ledsen tjej. Jag behöver det och gudarna ska veta att stackars David behöver det.

Under hela min uppväxt har mamma kallat mig för Slarvemaja, och jag har hatat "smeknamnet" lika mycket varenda gång hon sagt det - oavsett hur stort leende hon haft på läpparna. Vadå "Slarvemaja"? Jag är ju inte slarvig. Jag har inte förstått vad hon menat. Jag är ju INTE slarvig!

Alla som känner mig vet att jag gärna vill ha ordning och reda. Om jag skulle vara någon av Vännerkaraktärerna blir det utan tvekan Monica. Jag är inte lika rabiat som hon, men vi har samma grundvärderingar.

Så vart kom då mitt smeknamn från? Mamma har på senare år, sen jag flyttat hemifrån berättat att mitt rum ofta såg ut som ett bombnedslag när jag var liten. Även nu när hon säger det har jag svårt att förstå vad hon menar. Jag kan inte minnas att det var stökigt... Barbidockornas skor låg ju alltid i den lilla asken, deras kläder i en avsedd påse, Skrollan hade sin plats i hyllan och Sälman och Maja Gräddnos och Den Gröna Nallen hade sina speciella platser. Bokmärkena var sorterade i ordning i pärmarna. Änglarna för sig, bebisarna för sig och djuren för sig. Alla mina hundra brevpapper hade sina respektive plastfickor i en pärm. När jag fick min första kamera var det otroligt viktigt att alla foton hamnade i kronologisk ordning i fotoalbumen - alltså inte bara i dagordning, även i tidordning om det var flera bilder från samma dag. Oootroligt viktigt. Mamma, vad var det som var stökigt? I mitt huvud tror jag fortfarande att det var ordning...på mitt sätt.

Och fortfarande älskar jag pärmar med register och vettiga mappsystem i datorn. Fotomapparna är sorterade i datumordning.

Det värsta med att vara sambo är onekligen det faktum att han inte delar samma ordningstänk som jag gör. Jag har fått jobba mycket med att inte bli frustrerad över att han staplar disken ologiskt i diskstället, allt får ju inte plats! Jag har fått lära mig att Minna-rent och David-rent skiljer sig väsentligt, och att han aldrig kommer se saker som jag ser. Faktum är att David-rent är Minna-smutsigt. Jag får gilla läget med glas på soffbordet, disk som inte diskas direkt efter maten och dammiga fönsterbrädor. Och då är det ändå ingen gris till sambo jag har, han är nog rätt ordentlig för att vara kille. ;)



Som avslutning får ni skratta åt en bild på Sandra, Marcus och mig.

Heddåååå

I fredags bjöd jag och David på kalasmiddag i form av marinerad och ugnsbakad fläskfilé, rotsaksgratäng (typ), kantarellsås och puré på palsternacka. Jonas, Henke och Johan var här och njöt av maten. Sen kom Angelica i tid till Idol. Det var fint att se henne igen.

Igår valde jag och David att stanna hemma. Det blev ingen jättespeciell middag men kvällen gick ändå i mysets tecket. Vi såg film, åt choklad och chilimajs och kramades en massa. Den andra filmen vi satte igång var P.S I love you. Jag har läst boken och jag har sett filmen innan. Och visst var filmen sorglig första gången jag såg den. Men igår grät jag från start till mål. Det enda jag såg framför mig var att det var David och inte Gerry. Det spelade ingen roll hur jag tänkte att det bara är film och att David inte har någon hjärntumör. Men det hjälpte inte. Jag grät och grät och David kramade mig. Fina fina kille. Jag har seriöst aldrig gråtit så mycket till en film. Aldrig. Nånsin.

Jag har inte alls en bra dag idag. Parkeringsbot och många mil för att fota ett fåtal personer gjorde inte att dagen startade bra. När jag sen gjorde en tjej rädd och blev hemskickad blev inte eftermiddagen bättre heller. Nu ser jag på Idol. Sen går jag nog och lägger mig.

Sen slutet på sommaren har jag och David letat efter den perfekta bostadsrätten. Förra veckan hittade vi den. Sjuttiosex kvadratmeter som krävde totalrenovering, till ett billigt pris, med möjlighet till vinst och på den plats där vi ville bo. Redan innan vi tittade på den hade vi en massa planer på hur man kunde riva väggar, bygga nya, lägga snyggt golv och sätta in ett lantligt kök. I fredags vann vi budgivningen och beslut togs med mäklaren att vi skulle skriva pappren på måndagen. Sagt och gjort. Igår skrev jag och David under en herrans massa papper där vi intygade att vi skulle köpa den. Hela helgen har spenderats i ett renoveringseufori. Vi längtade verkligen!

Idag ringde mäklaren. Säljaren ville inte längre sälja till oss på grund av strul i familjen. Lägenheten var ett dödsbo och ena systern hade fullmakt att sälja. När sedan hennes elaka bror i Stockholm blev vansinnigt arg på grund av det låga priset sa han att han minsann skulle köpa den för 65 000 kr mer än oss. Sagt och gjort. Systern ville väl hellre göra två främlingar ledsna än att bråka med sin bror. Så vi får inte köpa den. Bara så. Tack vare att säljaren ännu inte skrivit under. Det skulle hon ha gjort imorgon.

Det är helt otroligt och jag trodde aldrig att man kunde bli så ledsen över en lägenhet.

Mäklaren är i alla fall fortfarande den bästa mäklaren jag träffat. Inte nog med att byrån är typ den enda i stan som besiktar ALLA bostadsrätter så är han otroligt trevlig och mån om intressenterna. Vi har träffat honom på några olika visningar och han är superproffsig och snäll. Han är ledsen för vår skulle och erbjöd oss gratis konsultion om vi vill när vi hittat någon ny lägenhet. Typ om vi vill diskutera rimligt pris och sånt.

Det finns hopp om mänskligheten.

(David hälsar att säljarna är bajsmänniskor i bajsvärlden. Han är för övrigt 25 år gammal....om ni undrade. ;) )

Alex har länge varit på mig om att byta header och fixa bloggen. Igår när hon var här så sa jag att jag fixat en bild som jag vill ha som header så det var bara för henne att sätta igång. Ser ni inte förändringen så är det bara att uppdatera sidan ett par gånger.