Jag har precis gjort en halvtimmasintervju med en tjej som spelar innebandy i Landskrona. Det var en trevlig intervju och hon hade mycket vettigt att säga.

Det som gjorde mig lite extra glad med det här samtalet var att jag fick precis de citat jag hade hoppats på. Jag tycker om att prata med folk och, på ett relativt ytligt sätt, lära känna dem, anteckna kråkfötter som bara jag kan läsa och sen sitta och begrunda vad som faktiskt sagts. Jag tycker om den där stunden efteråt. Stunden då jag inte genast kastar mig över ett tomt worddokument utan helt sonika sitter och funderar på vad som var viktigast, mest intressant och vad jag ska lyfta upp lite extra.

Jag tycker om att skriva. Det är det jag vill göra, jag inser det nu. Jag vill leka med språket och jag vill se mina texter i tryck. Det gör mig stolt. Och jag tycker det är fint att de senaste jobben jag gjort ska hamna i Landskronamagasinet. Det är en tidning som skickas till alla hushåll i staden som visar att det finns mycket bra med Landskrona också, inte bara utanförskap och problem som det oftast står om i medierna.

Vet inte hur intressant det här är för er. Men till min nästa årskrönika vill jag ha mer att minnas. =)