Igår kväll slog det mig på riktigt att vi ska flytta om mindre än fyra månader. I mitt huvud snurrar en miljon tankar kring flytten, tänk om jag inte trivs, tänk om jag inte klickar med hans kompisar, tänk om jag inte hittar egna kompisar, tänk om vi går i personlig konkurs bara av att flytta (fick flyttoffert från en flyttfirma idag: Piteå-Helsingborg 17200 SEK), tänk om jag inte får praktik, tänk om vi inte får lägenhet.

Oh yes, mitt huvud går i sedvanliga pessimistiska banor. Fan. Kan jag inte istället tänka att fan vad spännande det ska bli, en helt ny stad att upptäcka, säkert massa gött folk att hänga med, klart vi kommer hitta finfin lya, klart vi hittar på nåt sätt att frakta grejer billigt, klart jag får praktik, klart jag kommer funka superduper med hans kompisar osv osv.

Det här med förändringar är ingenting jag med öppna armar välkomnar. Jag tycker inte om att fira jul på annat sätt än vi gjort tidigare (vadå bara ett pepparkakshus? Vi brukar ju ALLTID ha en hel by!). Det känns fruktansvärt jobbigt att vi härliga vänner ska flytta till varsina hörn av södra Sverige, det är jobbigt att Lisa redan är borta. Phuu kan inte alla bara flytta till samma ställe? Eller som Lisa sa, varför stannar vi inte bara i härliga Piteå och hänger och skrattar så vi gråter tills vi blir gamla? Svaret är: långt från familj, dåligt med jobb.

Äsh, jag vet att det blir bra men jag antar att jag behöver noja och fundera och få lite panik och trilla ner och bli upplyft igen. Därför ska jag om en stund ut med Marwan och sen hem till världens bästa Alex!


I kön till Kåren i fredags, det ösregnade så vi trädde sjalarna över huvudet för att skydda håret från oönskade lockar.