Här kommer ett sjukt flummigt och kanske intetsägande blogginlägg.

Ibland händer saker som känns så sjukt rätt. Det kan kännas rätt under en jättelång tid. Men sen av en eller annan anledning så fungerar det inte längre. Någonting hände som gjorde att det aldrig kunde bli samma sak. Eller så var det egentligen fel från början fast man inte visste om det.
 
En annan gång kan det verkligen kännas helt fel från början men man krigar på för att man känner sig kass om man ger upp. Till slut inser man dock att man inte var tillräckligt smart och så får man ge upp iallafall.

Det kan också hända att alla odds står emot det man vill. Inget går den väg man vill men av någon anledning fortsätter man ändå.

Något kan kännas jätterätt från början. Men när man börjar tänka framåt blir det lite skrämmande och då funderar man på om man ska ge upp och se ut som en förlorare, igen. Eller ska man "ta tjuren vid hornen" och fortsätta?

Det kan hända en liten liten grej som etsar sig fast, som man inte kan sluta tänka på.
Man kan vara med om saker som man aldrig kan glömma.
Man kan vara med om spektakulära saker som man ändå glömmer.
Man kan älska och man kan hata. Man vet inte alltid varför man känner som man gör, men man känner det ändå.

Jag tycker livet är sjukt flummigt. Ungefär lika flummigt som det här blogginlägget. Kärlek, jobb, skola. Inget är skrivet i sten. Iallafall inte i någon sten jag hittat. Beslut fattas hela tiden. För vem fattar man besluten? Familjen? Sig själv? Samhället? Håller man sig till normen eller ser man till sig själv? Vad vill jag med mitt liv? Vill jag bli journalist? Vill jag bli fotograf? Eller vill jag rent av backa och ta upp flyget igen?

Herregud vad mycket funderingar det finns. Och inga svar. De enda svaren är väl de gamla klyshorna "Ta det som det kommer" "Lev i nuet" "Det löser sig"...
Men de andra klyshorna då? De klyshor som handlar om att tiden går fortare än man tror, att "åren bara springer iväg". Ska man lyssna på dem också? Ska man leva som att man kommer leva för alltid eller ska man leva som att varje dag kan vara den sista? Jag vet att inga av mina frågor har enkla svar, och egentligen vill jag inte ha svar på dem heller. Jag måste bara lufta dem lite för att få plats med nya funderingar.